Sälj hela skiten!

Föreläsning på Socialitistiskt forum spelades in

2009-12-17T09:56:00.002+01:00

ABF Stockholm spelade in föredraget "Vem vinner på vinsten?" som Kent Werne höll på Socialistiskt Forum 2009. Föredraget följs av inlägg från Maria Bosdotter från LO-distriktet i Stockholm och Camilla Salomonsson, Nätverket för Gemensam välfärd. Under föredraget användes ett bildspel, som tyvärr inte fastnade på ljudupptagningen, men mycket är begripligt ändå. Du hittar ljudupptagningen på den här sidan.

Sälj hela skiten på Youtube

2009-12-11T14:17:00.002+01:00

Nu finns "Sälj hela skiten" på Youtube. Kolla in det här klippet där Josefin Brink pratar om boken.

Studiehandledning till "Sälj hela skiten!"

2009-11-18T21:04:00.010+01:00

Under hösten har flera studiecirklar kring "Sälj hela skiten!" startat runt om i Sverige.

Har du också funderat på att starta eller delta i en studiecirkel? Kanske samla ett antal personer och titta närmare på privatiseringarna i er kommun med boken som guide?

Nu finns det en studiehandledning att ladda ner här. Studiehandledningen hjälper er att skapa en interaktiv och lärorik studiecirkel. Den innehåller diskussionsfrågor, övningar och fördjupningsuppgifter.

Kontakta ett studieförbund nära dig så får du/ni hjälp att starta en studiecirkel.

Skriv gärna en rad till oss på saljhelaskiten@gmail.com och berätta om er cirkel och vad ni kommer fram till.

Den felande linken

2009-11-17T21:39:00.005+01:00

Skandalerna läggs på hög i privatiseringarnas huvudstad. Nu har turen kommit till Busslink, som kör Stockholms bussar. Företaget har skickat falska fakturor till SL, tagit betalt för bussar som aldrig körts, och satt in extrabussar som inte behövts. Anställda på Busslink menar att bedrägeriet är systematiskt. En av dem, Stefan Hällsén, har nu polisanmält företaget och lämnat jobbet i protest.

"Jag anser att det här är ett bedrägeri med skattemedel och att det är förankrat i ledningen. Det har uppstått en kultur inom Busslink där man anser sig kunna tjäna pengar på SL och det här har pågått i många år", säger han till DN.

Det är inte första gången Busslink kör i blåsväder. Företaget har inte bara fuskat till sig pengar, det har också tvingat busschaufförer att jobba gratis och försämrat villkoren för att pressa kostnader och skapa marginal.

Busstrafiken i Stockholm har legat ute på entreprenad sedan 90-talet. Det var då som köp-sälj-systemen slog igenom i Sveriges kommuner. Genom upphandlingar, intraprenader och entreprenader skulle allt bli billigare och bättre. Och det tror man fortfarande. Eller som SL uttrycker det:

"SL ansvarar för att det finns ett bra system av kollektiva resmöjligheter i Stockholms län och att våra resenärer får så mycket som möjligt för pengarna. Vi upphandlar därför upp stora mängder av tjänster och varor, stort som smått, i full internationell konkurrens."

Stora mängder blir det. SL är numera bara en inköpscentral, en sluss för skattepengar som går till vinstdrivande företag. Och sökarljuset är minst sagt internationellt. Busslink ägs av franska Keolis, vars huvudägare är ett kanadensiskt "kapitalförvaltningsbolag" och ett multinationellt försäkringsbolag. Tunnelbanan har numera rullat vidare från jätten Veolia till kinesiska MTR. Ett norskt företag underhåller tågen, Roslagsbanan körs av Danska Stadsbanorna, det nordiska privatkapitalbolaget Ratos (vars affärsidé "är att skapa högsta möjliga avkastning") kör pendeltågen. Och så vidare.

Och medan vi väntar på utredningen av Busslink kan vi undra hur det är ställt med resten av entreprenaderna i Sverige, inom kollektivtrafiken och på andra områden. Hur många miljoner försvinner på ett olagligt sätt? Och hur många miljarder försvinner helt lagligt - i form av profit till privatkapitalbolag, försäkringsbolag och andra som är intresserade av att köra lite buss?Lite extra buss. Lite extra allt.

Det är nog inte så dumt att få en enorm klumpsumma av skattebetalarna en gång om året, och ett kontrakt på åtta år. Då är det kanske lika bra att mjölka på.

/Kent Werne

Regeringen tvättar Vattenfalls avregleringsbyk

2009-11-13T11:55:00.001+01:00

När Maud Olofsson nu meddelar att hon “vet att Lars Josefsson ska gå i pension” är det regeringens sätt att tvätta byken för den usla ägarstyrningen av Vattenfall.

Nu är inte dagens regering ensamt ansvariga för misskötseln av folkets energibolag. Vattenfall har utvecklats i riktning mot det transnationella statsföretag vi ser i dag under en lång följd av år med socialdemokratisk regering.

Att Vattenfalls VD Lars Josefsson pantsatt våra svenska älvar genom sitt avtal med den tyska regeringen och diskuterat en försäljning av det svenska elnätet för att köpa brittiska kärnkraftverk är bara det sista i raden av exempel på att bolaget utvecklats till att bli något helt annat än den ursprungliga tanken.

Grundproblemet är att Vattenfall fungerar efter samma princip som alla de privata bolagen. Jakten på största möjliga vinst har drivit bolaget ut på kontinenten. Under det senaste decenniets stora shoppingrunda har vi svenska skattebetalare blivit storägare i tysk brunkol, östtyska kärnkraftverk och holländsk elproduktion. Allt medan Vattenfalls koncernledning krattat manegen för en framtida privatisering av bolaget.

Från och till under de senaste åren har det förts en diskussion om vilken riktning bolaget valt. Men regeringen har aldrig agerat kraftfullt för att styra in Vattenfall på en annan kurs. Det har stundtals skyllts på att ministrar inte kan gå in och detaljstyra, men regeringens agerande gentemot Apotekets styrelse för någon månad sedan visar att om man vill så kan man. Det handlar om vilka man utser till bolagsstyrelse och vad man skriver i ägardirektiven.

När den svenska statens energibolag är den stora elleverantören i Berlin är det inte märkligt att den tyska staten ställer krav på Vattenfall. Det är inte märkligare än att vår regering ställer krav på det halvstatliga finska energibolaget Fortum som är den dominerande aktören i Stockholm, eller det tyska energibolaget Eon som dominerar i södra Sverige.

Men konsekvensen blir att en av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar - tillgången till billiga och förnyelsebara energiresurser - blir villkorad med att ingen av de gamla risiga kärnkraftverk Vattenfall köpt upp råkar ut för det Tage Danielsson en gång beskrev som “så osannolikt att det nästan inte har hänt”.

Det är inte en dag för tidigt att vanskötseln av Vattenfall blir förstasidesstoff. Men debatten får inte inskränka sig till en diskussion om enskilda personer i koncernledningen, deras beslut och avtalsvillkor. Debatten måste handla om vad hände med energipolitiken medan vi sov. Och vad vi vill göra åt det.

/Peter Gustavsson

Det är redan hål i huvudet - inte bara på Vattenfalls ledning

2009-11-11T23:15:00.013+01:00

"Det är hål i huvudet att sälja en så central del av infrastrukturen". Så kommenterade SEKO:s förbundsordförande Janne Rudén TV4-nyheternas uppgift om att Vattenfall planerar sälja sina elnät. Tomas Eneroth, Socialdemokraternas näringspolitiske talesman, var aningen mer finstilt, men menade även han att det är "oacceptabelt att sälja ut och privatisera en så viktig del av vår infrastruktur".

Vattenfall hann knappt dementera uppgiften innan Maud Olofsson medgav att regeringen kände till det hela, men redan avvisat idén om en utförsäljning.

Oavsett hur det blir med försäljningen är det glädjande att den möts av robust kritik. Janne och Tomas har förstås rätt i att det är hål i huvudet och helt oacceptabelt. Ett naturligt monopol som ett elnät borde ägas av det offentliga, av oss alla tillsammans, och inte av privata aktörer. De flesta kommentarer från "folket" som finns vidhäftade vid dagens artikelskörd instämmer i detta.
Många tror också att det är så det funkar idag. Problemet är dock att stora delar av det svenska kraftnätet redan är privatiserat. Sedan avregleringen 1996 har mycket sålts ut, av stat och kommuner.

Så här ser det ut idag: stamnätet ägs av Svenska Kraftnät, ett statligt verk (ett av de få kvarvarande). Regionnäten ägs av av de tre bolagsjättarna Vattenfall (svenska staten), Fortum (finska staten är majoritetsägare) och Eon (privat tysk energijätte). Lokalnäten är uppdelade på omkring 160 företag, privata och kommunala. Även här är dock de tre jättarna störst. Faktum är att de i hög grad kontrollerar hela kedjan: kraftproduktion (90 %), elnät (97 %) och distribution/handel (60 %) (Läs mer om detta och om problemen med den avreglerade elmarknaden i "Sälj hela skiten!")

Om Vattenfall skulle sälja sina elnät, som numera försörjer 850 000 hushåll, skulle köparen sannolikt heta Eon eller Fortum. Vilket skulle krympa det nuvarande oligopolet till två aktörer. Helt utom svenska folkets kontroll.

Så visst vore en försäljning huvudlös.

Men huvudlöst är det redan som det är: En till stora delar privatiserad kraftproduktion, delprivatiserade elnät, spekulativ elhandel och - som vaniljsås på glassen - ett gigantiskt statligt bolag som satsar miljarder i brunkol och kärnkraft och som har maximerad vinst och expansion som främsta principer (läs mer om det här).

Och allt detta med såväl den förra S-regeringens som den nuvarande högerregeringens goda vilja och samtycke.

/Kent Werne

Privatkapitalet tar över apoteken

2009-11-09T09:24:00.005+01:00

Nu är det klart. 466 av de 600 apotek som privatiseras hamnar i händerna på fyra stora ägare. De åtta "klustren" går därmed inte till åtta köpare utan till fyra, trots regeringens löften om att samma bolag inte skulle kunna köpa flera portföljer. På den nya "marknaden" blir det alltså en oligopolsituation redan från början. Här kan du se vad som händer med apoteket nära dig.

Vilka är då de nya apotekarna? Svar: kapitalet. Här hittar du Omstruktureringsbolagets lista.

Störst blir private equity-bolaget Altor, som under artistnamnet Apoteket Hjärtat tar över 208 apotek med en omsättning på 7 miljarder.

Näst störst blir Kronans Droghandel, som till 80 procent ägs av den finska läkemedelsgrossist-jätten Oriola KD Corporation och till 20 procent av KF. I portföjen finns 171 apotek, men ägarna planerar en snabb expansion genom bl.a. Coop.

Den tredje största ägaren blir den nyskapade bolaget Medstop, som förvärvar 62 apotek. Bolaget ägs och kontrolleras av private equity-bolaget Segulah.

Fjärde ägare på banan blir Vårdapoteket i Norden AB, kontrollerat av Wallenbergs Investor och private equity-bolaget Priveq Investment. De startar verksamheten med 24 apotek.

Sju av åtta kluster säljs alltså till private-equity- och investmentbolag. Regeringen Reinfeldt fortsätter alltså skapa lönsamma marknader för spekulationskapitalet. Huvudmotivet för sådana aktörer är profit. Och profiten lär bli ordentlig. Vinstmarginalen förväntas stiga från apotekets nuvarande på 17 procent till vad som är vanligt i resten av Europa - 20-35 procent.

Noteras bör att Oriola är en jätte inom läkemedelsgrossistbranchen, och att VD i Vårdapoteket i Norden AB blir Peter Weiderman som är ordförande i Ambea AB, vårdbolaget Caremas moderbolag. Det som händer är alltså att den "vertikala integrering" (där t.ex. grossister, läkemedelsföretag och vårdbolag äger apotek), som bland andra Läkemedelshandlarna varnat för, nu blir verklighet.

Erfarenheter från andra länder, däribland Norge, visar att en avreglerad apotekssektor där dylika kommersiella intressen får grönt ljus leder till sämre säkerhet, högre priser och högre samhällskostnader. "I Norge har en oligopollikande marknad skapats där besparingarna inte kommer staten och patienterna till godo", konstaterar läkedemelsanalytikern Donald Macarthur i en gedigen rapport från 2007.

Att tillgängligheten ökar är inte heller givet: särskilt inte på landsbygden. Det som styr är lönsamheten, och det är förstås mest lönsamt att driva apotek där det är mycket folk. Risken finns också att det relativt snabbt uppstår regionala privata monopol, där prissättningen helt hamnar i händerna på ett bolag.

Den nya svenska apoteksmodellen kommer alltså med största sannolikhet att gynna de nya ägarna, och inte konsumenterna, dvs medborgarna och staten.

Principerna om att Apotekets uppgift ska vara att hålla nere läkemedelspriserna och att "inte vara försäljningsdrivande när det gäller läkemedel", är därmed begravna.

Frågan är om det går att återreglera och återta apoteken vid ett regeringsskifte? Och om den röd-gröna alliansen känner sig tillräckligt manad att ge sig in i striden mot kapitalintressena? Kanske måste någon mana dem?

/Kent Werne

Efter S-kongressen: Nu krävs förnyad intensitet i privatiseringsdebatten

2009-11-02T00:22:00.011+01:00

Det blev, som beskrivits, ingen omfattande debatt eller nervpirrande omröstning på S-kongressen om dom principiella frågorna kring gemensam välfärd, privatisering och vinstdrift. Av hänsyn till Mona Sahlin och partiledningen fördes den tuffa debatten utanför plenum och TV-kamerornas räckhåll, i korridorer och enskilda förhandlingar. I praktiken var det hela med andra ord avgjort redan innan dagordningspunkt 9.8.1 om vård, skola och omsorg officiellt behandlades under lördagen.

Resultatet blev å ena sidan en skärpning av formuleringarna i partistyrelsens förslag till riktlinjer. Riskerna och problemen med vinstdrift understryks. Samtidigt saknas explicita åtgärder mot vinstdrift. Problemen skall istället lösas med nya kvalitetskrav och stopp för fri etablering. Så här formuleras kärnan i riktlinjerna (slutklämmen har redan återgetts i ett tidigare blogginlägg):

"Gemensamma resurser tänkta för välfärdsverksamheter ska gå till välfärdsverksamhet. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov. Vi vill åta oss uppgiften att kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera. Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd, inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav."

Måhända räcker förslaget för att kapa privatiseringsvågens värsta avarter. Att något mildra den grundläggande motsättningen mellan privatiseringsindustrins vinstjakt och den gemensamma välfärdens portalprinciper om lika tillgång efter behov. Men det är högst oklart. Den väg med kvalitetskriterier som skissas är omständlig och kantad av en potentiellt omfattande byråkratisk kontrollapparat.

Kompromissens tvetydighet innebar att privatiseringsdebatten på S-kongressen till slut kom att handla om att båda sidor försökte markera att just dom vunnit slaget. Den ena sidan markerade med andra ord att formuleringarna i partistyrelsens förslag skärpts och att privatiseringsvågen nu skulle attackeras. Medan den andra sidan markerade att socialdemokraterna nu minsann bejakade valfrihet och alla slags driftsformer.

Och förvisso handlar politik om kompromisser. Eller ett ständigt positionskrig, beroende på hur man ser det. Det här var så långt man kunde nå, bakom kulisserna på partikongressen.

Och förhoppningsvis rymmer kompromissen potential att framöver skärpas och konkretiseras - inte minst när det gäller en explicit rågång mot vinstdrift.

Men för att det skall vara möjligt krävs med all sannolikhet ett stärkt opinionstryck. Att den vinstdebatt som bubblat fram i media inför S-kongressen inte lika hastigt nu upphör. Att privatiseringsvågen och dess konsekvenser naglas fast på agendan fram till valet. Att den rörelse för gemensam välfärd som delvis börjat resa sig ges förnyad energi.

Risken är att media och den offentliga debattens dirigenter nu anser frågan avhandlad. Utifrån sett framstod det ju snarast som att kritiken mot privatiseringar och vinstdrift rann ut i sanden. Åtminstone är det den bild som framhävs i media. Och för allmänheten är det just medias referat eller på sin höjd SVT24:s direktsändning som formar bilden av socialdemokratins inställning, inte bakomliggande korridorsnack och interna förhandlingar.

Risken är också att kompromissens luddighet - om resultatet inte skärps - gör frågan mer eller mindre obrukbar för de rödgröna i valrörelsen. Höjda kvalitetskrav räcker näppeligen som pedagogisk skiljelinje mellan regeringsalternativen. Alliansens privatiseringsivrare älskar att prata kvalitet i abstrakta ordalag - ordet ingår i praktiken i privatiseringsretorikens nyspråksordlista - istället för att tvingas diskutera vinstdrift och privatiseringarnas avgörande baksida: urholkningen av en gemensam välfärd fördelad efter behov. Inte heller stopp för fri etablering - även om det är ett skarpt och nödvändigt krav - lär räcka för att skingra dimman.

Huvuduppgiften handlar med andra ord nu om att elda på privatiseringsdebatten. Att undvika alla försök att föra frågan till handlingarna. För att det ska lyckas lär det krävas initiativ också utanför partiapparaterna. Och sådana finns. Ett exempel är den budkavle och kampanj som nyligen inletts av bland annat Nätverket för Gemensam Välfärd och LO-distriktet i Stockholms län. För den som nu vill föra fram positionerna och driva på för att privatiseringsvågen skall bli en verklig valfråga finns all anledning att stötta det initiativet.

/Jens Ergon

Ett steg på vägen att tygla privatiseringsindustrin

2009-11-01T12:21:00.003+01:00

Den stora stridsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har handlat om vinster i välfärden.

De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten.

En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.

Under kongressen har det pågått intensiva förhandlingar mellan partistyrelsen och de kongressdelegationer som krävde vinstförbud och/eller vinstbegränsningar för privatiseringsindustrin. Förhandlingarna har varit svåra och ansträngda, men i slutändan blev man överens.

Kärnformuleringen på detta område i de igår antagna riktlinjerna lyder: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

Det jag och många med mig saknar i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att Socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen. Avsaknaden av detta gör skrivningen något schizofren. Den första meningen är ju ett tydligt nej till vinster i välfärden. Men i den andra meningen står bara att vi vill skärpa regleringen av den privatiserade verksamheten, inte att vi vill lagstifta om begränsade vinstuttag.

Det var denna skrivning man kunde mötas i. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss - ingen är riktigt nöjd, ingen är riktigt besviken. Kompromissen förhindrade en öppen och skarp konflikt som skulle ha spelats upp i medierna i dagar och veckor framöver och stått i vägen för den mediebild av en enad och revanschlysten socialdemokrati som partiapparaten arbetat så hårt för att etablera.

För egen del konstaterar jag att det var så här långt man kunde driva det i det läge det socialdemokratiska partiet och samhällsdebatten befinner sig i under hösten 2009. Jag är helt övertygad om att den folkliga ilskan mot privatiseringarna bara befinner sig i sin linda.

Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering, som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.

/Peter Gustavsson

I verkligheten på S-kongressen

2009-10-30T18:49:00.008+01:00

Socialdemokraternas kongress. Fredag. Majoriteten går på partistyrelsens linje i friskolefrågan, dvs att det ska vara fortsatt möjligt att driva friskolor med vinstintresse. Alla motioner och yrkanden som vill stoppa aktieutdelning och vinstuttag röstas ned. Liksom de som vill förbjuda vinstdrift helt och hållet.

Debatten innan beslutet blir lång. ”Skolan är ingen marknad”, proklamerar ett ombud. Och många instämmer. Men partistyrelsen viftar ifrån sig. ”Vi lever i en annan verklighet nu än för 10 år sedan”, replikerar Anneli Hulthén, i samma veva som hon yrkar avslag på alla skärpningar av skrivningen om vinstuttag.

Visst finns det ljuspunkter i kongressens viljeriktning: en uppstramning av etableringsrätten (en friskola ska nu startas och drivas i "samråd" med kommunen), ökad kvalitetskontroll, en mer planerad fördelning av resurser.

Men i själva knäckfrågan vågar eller vill man inte sätta ner foten. S lägger sig inte i vem som driver skolan, eller efter vilka principer den styrs. När förslag som vill värna eleverna mot vinstintresset konsekvent röstas ned specificeras den annars luddiga formuleringen att ”vinster inte ska kunna tas ut genom att ge avkall på kvaliteten i skolan eller genom att välja bort elever med störst behov”: S tycks mena att det i princip är okej att göra vinst på skolor. Att spekulera i elever. Att se skolan som en "tillväxtmarknad".

Hulthén har på ett sätt rätt. Visst har verkligheten förändrats – skolan är redan en marknad. Private-equitybolag gör miljardvinster på skattefinansierade skolor. Och de vill ha mer. Och så länge de kan fortsätta charma elever med samordnade reklamkampanjer, datorer och resor till Frankrike, och så länge de lyckas plocka och locka till sig de mest lättutbildade eleverna, så kommer de att få mer. Vinst alltså.

Men frågan är väl trots allt hur man ställer sig till denna "verklighet"? Eller är "verkligheten" opåverkbar.

Jag sluter ögonen. Då stegar partiledaren upp i talarstolen. Det har blivit dags att dra upp linjen:

”För arbetarrörelsen är det, och har alltid varit, en självklarhet att så grundläggande mänskliga och sociala nyttigheter som utbildning, vård och omsorg måste tillkomma alla medborgare på lika villkor och fördelas efter individens förutsättningar och behov, inte hans ekonomiska resurser. Metoden att förverkliga de målen har varit att bygga ut just den offentliga sektorn.”

Publiken spärrar upp öronen. Den offentliga sektorn? Har vi inte slutat använda det ordet?

”Man må ha vilken uppfattning man vill om det moraliskt försvarbara i att tjäna pengar på sociala behov; oberoende av vilka värderingar man har på den punkten kan man ändå konstatera att vinstkravet primärt styr verksamheten i enlighet med vad som är lönsamt för producenten, inte i enlighet med vad som är behoven hos konsumenten. Många människor skulle därför finna att de i ett privat system varken skulle få bättre service eller större valfrihet, utan tvärtom sämre service och ingen valfrihet alls.”

Nu blir det alldeles tyst bland kongressombuden. Vad säger människan?

Partiledaren varnar sedan för att ”många barn med särskilda problem kommer att stötas ut av det privata systemet” och att vinstdrift för med sig att ”elever och föräldrar hela tiden vägs på en lönsamhetsvåg, där det ytterst är producentens lönsamhetsbedömning, inte konsumentens behov, som fäller utslaget. Service blir inte längre en rättighet.”

Fast det är inte Mona Sahlin som står i talarstolen. Och året är inte 2009. Naturligtvis inte. Det är Olof Palme. Och året är 1985. Pysslingendebatten rasar, och Palme har beslutat sig för att ta strid mot vinstintressenas insteg i välfärden. Jag har rotat fram talet ur arbetarrörelsens gömmor, och tagit med det till kongressen. Som för att hålla någon i handen.

Jag går ut ur kongresshallen, minglar bland montrarna, med Palmes tal i den ena handen och Vårdföretagarnas folder ”Det spirar i vårdföretagen” i den andra. Äter skumbilar i skuggan av Eon:s åtta meter höga fana.

Vi lever i en annan verklighet nu.

/Kent Werne

Vad känner S i magen?

2009-09-12T15:45:00.006+02:00

I förra numret av Fokus påpekar ekonomhistorikern och författaren Jenny Andersson att vinstintressets insteg i välfärden knappast är något som tilltalar folkmajoriteten.

"Man behöver inte vara särskilt ideologiskt dogmatisk för att uppfatta att något är fel när verksamhet som vård och skolor styrs av snäva vinstprinciper och när detta gått så långt att resultaten är en Kafka-liknande organisation där den enskilde »kunden« har rätt lite att säga till om. De flesta människor, när de konfronteras med Sodexholådan eller med DN:s uppslag om att vinsterna från svenska friskolor investeras utomlands där möjligheterna att göra vinst på människor är ännu större, känner i magen att något är fel", skriver hon.

Därför borde det vara fullt möjligt för Socialdemokraterna att sätta ner foten i vinstfrågan inför valet. Det kan rentav bli en valvinnare. Om man nu kan sätta ner foten. Sanningen är ju att detta är en fråga som kapar partiet på mitten. Jämtin får antagligen stöd för sin vinstkritiska linje, inte bara av Norrlandssossar och tusentals gräsrötter, utan också av mer centralt placerade företrädare. Men det visar sig också att kommunalråden i Stockholms kranskommuner och Kjell Olof Feldt inte är ensamma på den vinstpositiva sidan. Den senaste som sållat sig till den skaran är Tomas Bodström, som påkommits med att sitta i styrelsen för den vinstdrivande förskolekoncernen Pysslingen. "Det viktigaste i diskussionen om skolan är inte ägandeformer, utan skolornas kvalité och att tillgänglighet för alla barn ska vara rättvis", svarar Bodström sina kritiker i en debattartikel.

"När ska socialdemokratin sluta att dum-tro att vinst i sig är bra? Jag hoppas på storgräl i friskole- och vinstfrågan på kommande s-kongress, ett riktigt praktgräl där strån och stickor ryker och taket lyfter åtminstone några meter", skriver Jenny Andersson.

Det är bara att hålla med. Om nu grälet kan bidra till att dimman inom S skingras och argumenten rätas ut. Risken är väl bara att det berömda locket läggs på. Frågan är då var människors maggropskänsla ska ta vägen?

/Kent Werne

Vinstintresset avklätt

2009-09-12T01:57:00.003+02:00

Så kom den självklara uppföljningen till DN:s genomgång av vårdkoncernernas miljardvinster: En stor del av vinsterna landar i skatteparadis. Capio, Attendo, Aleris, Carema - alltså samtliga vårdjättar bortsett från Ica-betonade Praktikertjänst - ägs av riskkapitalbolag med mysiga, omvårdande namn som Nordic Capital, 3i, EQT och IK Invest. Genom intrikata ägarkedjor som utöver riskkapitalbolagen omfattar holdingbolag, topholdingbolag och allehanda fonder slussas skattefinansierade miljardvinster till adresser som Guernsey och Jersey.

Det uppenbara gräv som nu återstår torde vara att helt simpelt kontrollera bolagens inbetalda skatter. Man kan misstänka att samma vårdkoncerner som karvar miljardvinster från offentliga medel knappast dignar under skattetrycket.

Men det intressanta när de huvudlösa exemplen från den skattefinansierade privatiseringshetsen nu synliggörs i mainstreammedia (DN:s genomgång av vårdkoncernernas mångmiljardvinster föregicks för någon vecka sedan av reportagen (1, 2, 3) om avknoppningar till vrakpris av förskolor i södra Stockholm) är inte minst hur privatiseringspolitikens ideologer tvingas omformulera sin retorik. Från att ösa på med sedvanligt nyspråk om mångfald och valfrihet - och gärna helt utelämna ord som "privatisering" eller tala om sånt som luktar kommersialisering - känner man sig nu nödgade att febrilt försvara vinstintresset i sig.

Resultatet blir lika motsägelsefullt som den skattefinansierade privatiseringsvågen. Under rubriken "Lär av vinnarna" försöker DN:s ledarskribenter förklara varför vårdkoncernernas miljardvinster i skatteparadis är något att se upp till och ta efter i hela den gemensamma välfärden. Åtminstone tror jag att det är denna säregna tes de vill saluföra. Men helt enkelt är det inte att följa med i de logiska kullerbyttorna.

Problemet, tycks DN:s ledarskribenter i alla fall i slutänden hävda, är att ingen fattar att vård av sjuka och gamla är precis som inköp av IT-system och kontorsmöbler. Förvisso finns här ett problem - för DN:s ledarredaktion. Ifall den ideologiska insövdheten är så kompakt att man inte förmår se skillnad mellan patienter och kontorsmöbler, ja då lär man spotta ur sig betydligt fler galenskaper när journalistkollegorna nu börjat gräva i privatiseringsträsket.

Varför, undrar sålunda DN:s ledarskribenter, måste vinst ställas mot verksamhet när det gäller vård, skola och omsorg? Jo, av det enkla skäl att det handlar om verksamheter som alltjämt är skattefinansierade och enligt lagar och politiska mål skall styras av grundprinciper om lika tillgång efter behov. Om efterfrågan och plånbok finge råda fritt, ja då skulle det inte finnas någon motsättning mellan vinsten som drivkraft och välfärdens verksamheter inom vård, skola och omsorg. Men ett sånt system är det väl ingen som vill ha - eller?

Det vi "lär av vinnarna" av dagens skattefinansierade privatisering - det vill säga Capio, Attendo, Aleris och Carema och deras vinstmiljarder på Guernsey och Jersey, eller varför inte Kulturkrabaten AB:s litet mer småskaliga miljonvinster efter avknoppningarna i södra Stockholm - är just vilken drivkraft som nu lockas fram och premieras: Det nakna vinstintresset. Hur detta skall driva på för att infria den skattefinansierade, gemensamma välfärdens portalparagrafer, eller för den delen göra det hela billigare, är DN:s ledarredaktion varmt välkommen att redogöra för i detalj. Utan liknelser med möbelhandel.

/Jens Ergon

Vårdbolagen vann högsta vinsten

2009-09-11T15:56:00.007+02:00

DN har tittat på de fem dominerande vårdbolagens vinster under 2008. Den sammanlagda rörelsevinsten landar på tre miljarder. Omsättningen var 15 miljarder, så marginalen går att skryta med.

Vinsterna finansieras till största delen av kommunerna och landstingen, av skattepengar. Och detta samtidigt som landstingen och kommunerna nu kickar tusentals sjuksköterskor, undersköterskor och vårdare. Man kan tycka att pengarna borde ha gått tillbaks till det offentliga, fyllt i hålen.

Men så funkar det ju inte. Pengarna glider istället iväg till "investerarna" - de riskkapitalbolag som äger vårdbolagen.

Vissa ser de höga vinsterna som ett bevis på att privata utförare är effektivare än det offentliga. "Om man får pengar över, så visar det att det går att driva verksamheten billigare", säger socialminister Göran Hägglund. Samma eller bättre vård till en lägre kostnad, blir ofta slutsatsen.

Ett felslut? Minst sagt. Att det blir höga vinster har olika förklaringar, beroende på system.

Vid entreprenader inom äldreomsorgen, då summan som vårdbolaget får bestäms på förhand, skapas vinstmarginal genom lägre personaltäthet och genom att gamla får duscha och gå ut i solen mer sällan. Detta är inget som de omsorgskvalitén mår bra av.

I vårdvalssystem, där ersättningen från landstingen baseras på antalet listade patienter och på antalet patientbesök, måste man försöka locka till sig och beta av så många patienter som möjligt. Och då är relativt friska patienter med lättare åkommor att föredra, sådana som inte kräver så många prover, som går att kolla igenom på fem-tio minuter. Ett sådant system mår varken de verkligt sjuka eller landstingets ekonomi bra av.

Vårdvalsystemet i Stockholm resulterade i 400.000 fler patientbesök förra året, och kostnaderna steg med 115 miljoner. Ökad tillgänglighet? Förvisso, även om besöksfrekvensen i huvudsak ökade i mer välbärgade områden, där vårdbolagen etablerat sig. Men också kostnadsdrivande. Och pengarna tas förstås från andra poster i Landstingets budget.

Detta ses dock som en "produktionsökning" från vårdbolagshåll. Och det märkliga har uppstått att ökade kostnader helt plötsligt har blivit något av en hjärtesak för privatiseringsindustrin och dess dörröppnare.

Och det blir bara bättre och bättre dag för dag. Åtminstone utifrån vårdbolagens perspektiv: Obligatoriskt vårdval i hela Sverige, kundvalssystem inom äldreomsorgen i allt fler kommuner. Carema jublar i sin senaste årsrapport:

"Den 1 januari 2010 träder lagen om vårdval i primärvården i kraft. Denna lag innebär att landstingen ska införa fri etablering och frihet att välja utförare inom primärvården. Med vårdval inom primärvården i hela landet öppnas en mycket stor marknad för privata aktörer
som Carema."

/Kent Werne

"Boken borde läsas av politiker"

2009-09-11T08:44:00.000+02:00

Västerbottens Folkblad har skrivit en ledare utifrån "Sälj hela skiten!". Lars Bodén tycker att "boken borde läsas av alla politiker i första hand. Insikten om hur privatiseringar kan rasera den gemensamma välfärden verkar inte särskilt utbredd." Vi kan inte annat än hålla med honom...

Farväl Apoteket

2009-08-26T00:53:00.004+02:00

Den som vill kan nu begrunda apoteksbutikens framtid i sin närhet. På hemsidan för Apoteket Omstrukturering AB - regeringens maskineri för utförsäljningen av 616 apoteksbutiker av totalt 946 - blandas sedvanliga floskler om utförsäljningen och marknadiseringen med en illustrativ karta och listning av samtliga apoteksbutikers kommande öden.

Undertecknad noterar att Södermalm på hemmaplan i Stockholm placerar sig sedvanligt högt i privatiseringsligan. Sex av sju apotek skall säljas. I ett flertal av Stockholms kranskommuner - Nynäshamn, Tyresö, Salem, Sigtuna, Upplands-Bro, Upplands-Väsby, Vallentuna och Vaxholm - säljs samtliga apoteksbutiker. På länsnivå tycks Uppsala, Södermanland och Västra Götaland toppa utförsäljningsligan.

"Vi vill ha stora, mindre och medelstora aktörer, och få till en bra blandning mellan dem", kommenterar Omstrukturering AB:s VD Eva-Britt Gustafsson privatiseringsstatistiken i Södermalmsnytt.

I Veckans Affärer spekuleras nu om vilka de kommande köparna kommer att bli. Här blandas Kronans droghandel och KF med anonyma private equity-jättar som 3I, PAI Partners och Procuritas. Utländska apotekskedjor som tyska Celesio säger sig föredra nyetablering framför att äta resterna av Apoteket.

Den slutgiltiga ägarkartan lär - om några år, ifall marknadiseringen fortsätter - se något mindre blandad ut än Eva-Britt Gustafssons och Omstrukturering AB:s prydliga förhoppningar. En kommersiell apoteksmarknad är, som Apotekets styrelseordförande Per Båtelson uttrycker det i Veckans Affärer, "generiskt driven av konsolidering". Den har, med andra ord, en notorisk fallenhet för oligopol. Vilket tidigare marknadiseringsexperiment i andra länder, som Norge, eller i andra branscher, som post, el, järnväg och telekommunikation, med all önskvärd tydlighet visar.

/Jens Ergon

Ett sopigt förslag

2009-08-22T11:29:00.005+02:00

Alliansregeringen går på i ullstrumporna med marknadiseringen av allmännyttiga tjänster. Denna gång är det avfallshanteringen som drabbas. I promemorian Nya avfallsregler föreslås att kommunernas nuvarande huvudansvar för hushållsavfall i verksamheter (hotell, restauranger, affärer, skolor, sjukhus - ja, allt) slopas och ersätts med ett "frivalsystem".

Motiveringarna känns igen: Konkurrensen ska skapa effektivare, billigare och bättre avfallshantering. Och så sägs det handla om anpassning till ett nytt EU-direktiv.

Mycket litet av detta stämmer eller har något egentligt stöd.

Weine Wiqvist, VD för branschorganisationen Avfall Sverige - där kommuner, kommunala bolag och andra företag som arbetar med avfallshantering ingår - dömer ut förslaget som märkligt och hafsigt. Själva EU-anpassningen i förslaget brister enligt Wiqvist när det gäller miljöhänsyn - samtidigt som förslaget går längre än EU-direktivet i sin marknadiseringsiver. Mest märkligt anser Wiqvist att "frivalsystemet" och slopandet av kommunernas huvudansvar är:

"Det förefaller vid en första analys ha tillkommit i all hast och ger inga miljöfördelar men medför sannolikt höga kostnader för samhället som helhet. Här behövs nog mer tankearbete och analys av vilket problem som departementet anser behöver lösas med just denna nyordningen", konstaterar Wiqvist.

Avfall Sverige har redan tidigare tydligt avrått från dylika marknadiseringsexperiment, bland annat med stöd av den utredning Naturvårdsverket gjort. Ökade transporter med fler aktörer, trängsel i soputrymmena, ökat behov av tillsyn när miljöhänsyn kolliderar med alltmer av vinstintresse, sämre möjligheter för rejäla miljösatsningar som biogasproduktion - och slutligen ökade kostnader för de flesta förutom de största företagskunderna, se där några av de konsekvenser som förutspås.

Inget av detta biter naturligtvis på en regering med tunnelseende. Ideologisk fartblindhet och ivern att bryta upp nya marknader överskuggar det mesta. Redan 2010 hoppas regeringen att de nya avfallsreglerna skall börja gälla. Risken är stor att så också sker. Sopberget av ogenomtänkta marknadiseringar och privatiseringar växer.

/Jens Ergon

Vinsten som drivkraft

2009-08-20T00:56:00.010+02:00

Författaren och journalisten Göran Rosenberg reder idag i DN ut något av den förvirring som samma tidnings ledarsidor spridit i debatten om Carin Jämtins förslag att begränsa vinstuttagen för den skattefinansierade privatiseringsindustrin.

Läs gärna kolumnen - den punkterar de flesta av de teser som i falsett höjts mot Jämtins förslag.

En viktig kommentar - som vi tagit upp tidigare på den här bloggen - är att debatten lätt kantrar till en moraldiskussion om privatiseringsindustrins vinstuttag i sig.

Vinstuttagen sticker i ögonen - vilket gissningsvis är en av de politiska anledningarna till att Jämtin sätter ned spaden just här. Och magkänslan att mångmiljonrullningen av skattemedel till de växande företagskoncernerna inom vård, skola och omsorg är knas skall inte förringas. Privatiseringsindustrin och dess bundsförvanter i alliansregeringen undviker mer än gärna att tala om vinst. PR-strategin har handlat om att istället trumma in ett nyspråk gödslat med glosor som "valfrihet" och "mångfald". Men i den intressanta debatt som rullat efter Jämtins förslag - den första på allvar på flera år om skattefinansierad privatisering - har privatiseringspolitikens förespråkare tvingats att tala om just vinst, inte sällan med ansträngt högljudd stämma.

Men de tyngsta argumenten bakom Jämtins förslag handlar som sagt inte om ett moraliserande kring vinst - vilket privatiseringsivrare gärna vill få det till. De handlar om de faktiska konsekvenserna av att kommersialisera den gemensamma välfärden. Med Rosenbergs ord:

"En återkommande missuppfattning är att problemet skulle vara vinsten i sig. Det är det inte. Också vårdens verksamheter måste i någon mening gå med vinst, annars kan de inte upprätthållas. Problemet uppstår när vinsten i vården går från att vara ett resultat i verksamheten till att bli en drivkraft för den."

Att det är vinst som är den huvudsakliga drivkraften för de expanderande vård- och utbildningskoncerner som nu tar över alltmer av den skattefinansierade välfärden råder det knappast något tvivel om. Och vinsten som drivkraft spelar roll. Inte minst i de kundvalsystem med grovt sett fri etableringsrätt som nu expanderat från skola till vård och omsorg. I praktiken trycker vinstdriften på i direkt kollisionskurs med den gemensamma välfärdens grundsatser om lika tillgång efter behov. Och konsekvenserna är väldokumenterade: Snedfördelning av resurser, ökad segregation, högre totalkostnader. Ett söndermalande av den gemensamma välfärden inifrån som i sin tur ökar trycket för att också finansieringen stöps om, från att vara solidarisk och skattefinansierad till alltmer privatiserad.

Den gemensamma välfärden befinner sig på drift med vinsten som segel. Det är en seglats som inte lär sluta lyckligt. Steg två i debatten handlar därför om att lyfta just konsekvenserna. Att fokusera på vinsten som drivkraft och resultatet av välfärdens kommersialisering. I en sån debatt förvandlas klyschor som "driftsformen spelar ingen roll" - flitigt använd ända sen 1990-talet, också inom socialdemokratin, numera införlivad i alliansens nyspråksordlista - till vad de just är: nonsens.

/Jens Ergon

7 av 10 svenskar negativa till vinst inom vården

2009-08-06T23:33:00.005+02:00

En sammanslutning av ideella vårdgivare kom på den briljanta idén att fråga svenska folket vad de tycker om vinstutdelning inom vården. Det visade sig att 71 procent är negativa till fenomenet.

Jämtin och andra som vill hindra privatiseringsindustrin från att plocka ut miljoner i vinst från den offentligfinansierade vården får alltså stöd från en betryggande majoritet av befolkningen. Kan vara bra att veta när skällsorden och åthutningarna viner kring öronen.

Och inför den kommande socialdemokratiska kongressen borde detta vara mumma för såväl trianguleringsfans som klassiska välfärdskramare. Undersökningen visar ju att medelklassen ännu inte är förlorad till privatiseringshetsarna, även om Kjell-Olof Feldt är det. Men det hände tyvärr redan på 80-talet, om inte förr.

/Kent Werne

Vinstdebatten fortsätter

2009-08-05T13:00:00.003+02:00

Den debatt om vinststopp för privatiseringsindustrin som vi beskrivit tidigare här och här har fortsatt med inlägg från såväl Friskolornas Riksförbunds ordförande Kjell-Olof Feldt som DN:s ledarsida. Inläggen bemöts av Östrans Peter Akinder som bland annat skriver:

Att Kjell-Olof Feldt och hans småborgerliga vapendragare i det stora partiet accepterar vinstintressen i välfärden, och underskattar problemen, innebär bara en sak: att socialdemokratin och dess ledning nu avkrävs besked om var man står.
Höstens partikongress är ett lämpligt forum att ge svaret att gemensamma resurser ska användas till välfärd för alla, inte till aktieutdelning för några få.

Debatten om vinst i välfärden har bara börjat.

/Peter Gustavsson

Tala om vinsten

2009-07-31T12:21:00.017+02:00

"Möjligheten att få bättre och billigare verksamhet, främst inom vård och omsorg, begränsas om företagen inte kan ta ut vinst", hävdar DN:s ledare i en kommentar till Carin Jämtins debattinlägg i tisdags.

Sällan har hyllningssången till vinstintressenas intåg på välfärdsområdet varit så oblyg. Vinstdriften ses av DN närmast som en garant för bättre verksamhet. Liknande resonemang har man kunnat läsa på andra borgerliga ledarsidor efter Jämtins utspel. Att som Jämtin vilja stoppa riskkapitalbolag från att plocka ut miljoner från offentligfinansierad verksamhet betraktas som något totalt världsfrånvänt.

Uppförsbacken efter 30 år av privatiseringspropaganda och privatiseringspolitik är brant och lång. Ändå är det, som Aftonbladet påpekar, just kring vinstintressets insteg i välfärden som debatten måste föras.

Men förutom att kritisera det faktum att skattepengar försvinner ner i privata aktieägares fickor, måste vi börja tala om de problem som vinstdriften medför i form av sämre kvalité, snedfördelning av resurser och ett urholkat rättighetstänkande. För DN:s argument, att vinstdrift leder till bättre kvalité, är förstås helt taget ur luften. Finanskapitalet har inget intresse av ge elever med särskilda behov extra stödundervisning eller av att låta rullstolsbundna åldringar komma ut i solen. Den främsta prioriteringen är snabb avkastning på investerat kapital, och då hamnar andra värden lätt i bakgrunden.

De enda som vinner på att vinstintresset får ökat spelrum på välfärdsområdet är vinstintresset självt.

/Kent Werne

Regeringens svar: öka Vattenfalls vinst

2009-07-31T10:31:00.008+02:00

Debatten om Vattenfall har ställt näringsminister Maud Olofsson och resten av regeringen på hårda prov. Hur ska man kunna förbättra Vattenfalls verksamhet - från att syssla med poänglös greenwash till att bli ett effektivt verktyg i klimatomställningen?

Regeringen har tidigare krävt "krafttag" från Vattenfalls ledning. Apropå Vattenfalls något sviktande resultat under andra kvartalet i år (3,5 miljarder jämfört med 5,5 miljarder förra året) har nu regeringen bestämt sig för vad som måste prioriteras när krafttagen ska tas: Vattenfall måste öka sin vinstmarginal. "Vattenfall gör fortfarande vinst, men man kommer att behöva förbättra resultatet för att leva upp till ägarens långsiktiga avkastningskrav", säger Maud Olofssons statssekreterare Ola Alterå (DN 21/7 - ej på webben).

Man kan förstås invända att det är kraven på ökad vinst in the first place som drivit Vattenfall att investera i billig kraftproduktion som brunkol. 46 procent av företagets el kommer från fossilkraft. Investeringarna i kärnkraft och fossilkraft ökar från år till år, medan investeringarna i förnyelsebar energi minskar. Man kan också med fog hävda att det är kraven på ökad avkastning som har försämrat säkerheten vid de kärnreaktorer som nu hamnat mitt i den tyska valdebatten.

Enligt Olofsson och Alterå är dock högre vinstkrav inte bara fullt förenligt med stärkt säkerhet och bättre klimathänsyn, utan rent av ett nödvändigt recept. Lösningen är inte mindre fokus på lönsamhet utan mer. Vinstuttaget ska inte minska för att ge plats åt klimatsmarta investeringar, utan öka.

Så kan dogmatiker resonera. Och aldrig behöva de undra om den föreslagna lösningen kanske är problemet.

/Kent Werne

Privatiseringsdebatten inför S-kongressen igång

2009-07-30T16:50:00.008+02:00

Debatten om privatiseringarna inför höstens socialdemokratiska partikongress har inletts. Först ut var socialdemokraternas gruppledare i Stockholms stadshus, oppositionsrådet Carin Jämtin. På DN Debatt den 28 juli argumenterade hon för att stoppa aktieutdelningar i välfärdsverksamheter som finansieras med skattemedel.

Det är lätt att hålla med Jämtins argument att skattepengar ska gå till välfärd, inte till privata vinster. Det verkar rimligt att angripa privatiseringsindustrin där det gör ont - i plånboken. Att arbeta för att få bort vinstdriften ur den privatiserade verksamheten stämmer väl överens med den rågång som socialdemokratin försökte upprätthålla under epoken Palme på 80-talet, då partiet accepterade alternativa driftsformer inom vissa välfärdsområden men motsatte sig privata vinster.

Ska man gå vidare med ett sådant här förslag är det dock väldigt viktigt att täppa till alla möjligheter till kryphål genom att plocka ut vinsterna på annat sätt än genom ren aktieutdelning. Och all utdelningsbegränsning i världen kan inte göra något åt att ett omfattande kapital byggs upp med skattepengarna som i slutändan inte kommer skattebetalarna till del.

Ett annat problem med Jämtins argumentation är att den stryker privatiseringsförespråkarna medhårs. När man läser artikeln är det lätt att få intrycket att privatiseringarna i huvudsak varit positiva, men att det finns ett problem med att privata aktörer plockar ut vinster. När det i själva verket är så att privatiseringspolitiken misslyckats med att uppfylla sina löften på område efter område. Risken är att det blir svårt att vinna argumentationen för att stoppa vinstuttaget om man inte sätter in det i en helhetsbild av vad privatiseringarna inneburit för det svenska samhället.

Enn Kokk - mångårig huvudsekreterare för Socialdemokraternas programkommission - argumenterar på sin blogg i ett läsvärt inlägg för att Jämtins förslag är ett steg framåt men att partiet bör gå längre i att stärka den gemensamma välfärden.

Den 30 juli besvarades Jämtins inlägg av sex socialdemokratiska skolpolitiker, i huvudsak från Stockholms län. I sin artikel menar de att Socialdemokraterna måste "sluta motarbeta friskolorna" och hävdar att de fristående skolorna inte utgör något hot mot den gemensamma skolan - samtidigt som de medger att de privata skolorna inte har någon skyldighet att ta emot alla elever.

De motsätter sig ett kommunalt veto mot etableringen av fristående skolor och vill öka "rättssäkerheten" för de som vill starta och driva dem. Här stämmer de in i privatiseringarnas höga visa - att företag ska ha rättighet att plocka ut skattemedel och juridiska verktyg till hands för att driva in dessa pengar, oavsett vad de folkvalda tycker om saken.

De sex socialdemokratiska skolpolitikerna föreslår att ge de fristående skolorna en "skyldighet att ta emot elever inom sitt upptagningsområde". Förslaget utvecklas inte vidare, men tanken om att de fristående skolorna skulle ha en skyldighet att ta emot de elever som söker till dem är onekligen intressant.

Artikelns argumentation mot aktieutdelningar i offentligfinansierade skolor förefaller vara medvetet vilseledande. Motiveringen är att detta förslag skulle gynna de stora friskolekoncernerna, när det i själva verket bara är dessa som är intresserade av att plocka ut vinstmedlen ur skolorna. När hade ett kooperativ aktieutdelning senast?

Debatten om privatiseringar i allmänhet och om friskolor i synnerhet lär bli en given följetong inför partikongressen i slutet av oktober.

/Peter Gustavsson

Andra som bloggat i frågan: Ali Esbati, Enn Kokk, Enn Kokk igen, Knut Lindelöf, Anna Vikström

Att privatisera Vattenfall är inte lösningen

2009-07-25T11:38:00.007+02:00

Efter Vattenfalls senaste äventyr i Tyskland föreslår nu DN:s huvudledare att den statliga energijätten ska ” styckas upp och privatiseras”. Då kommer dess ”marknadsmakt” minska och energisektorn uppenbarligen bli friskare.

Men kommer en privatisering att skapa ett bättre Vattenfall? Och en mer klimatsmart energisektor?

Inget tyder på det. För det första är inte privata energijättar som Eon (tyskt) ett mer attraktivt alternativ ur säkerhets- eller klimatsynpunkt. Tvärtom. Och för det andra kommer ett uppstyckat och privatiserat Vattenfall med stor sannolikhet att köpas upp av Eon eller Fortum.

Marknadisering och privatisering av naturliga monopol som energisektorn leder till koncentration och kommersialisering på samma gång – vilket sänker kvalitén och säkerheten, och höjer priserna. DN – liksom andra ideologiskt påverkade privatiseringsivrare – gör inte den kopplingen, utan ordinerar istället mer av samma medicin.

Problemet ligger inte i det statliga ägandet, utan i att detta ägande har slutat göra skillnad. Med bolagiseringen och marknadiseringen har statliga bolag som Vattenfall lyfts ut ur den allmännyttiga logiken och fungerar i praktiken som privata bolag. Det överordnade målet är att generera vinst, för Vattenfall en ganska betydande vinst (enligt DN 30 miljarder före skatt). Därmed prioriteras lönsamhet före samhällsnytta och klimathänsyn, precis som i ett privatägt bolag.

Energisektorn är numera också transnationell, och vi har fått transnationella privata och statsägda energikoncerner. En koncern som är baserad i ett land kan dominera och styra ett annat lands energisektor, och därmed landets energi- och klimatpolitik. Och inom EU drivs avregleringen allt längre, bort från demokratisk kontroll och styrning.

Det är marknadiseringen och avdemokratiseringen av den allmännyttiga infrastrukturen som är problemet – inte statligt ägande. Om energisektorn hade varit statligt ägd (av den egna staten) och demokratiskt styrd (av det egna folket och parlamentet) hade debatten om Vattenfalls agerande i Tyskland aldrig blossat upp. Och kanske hade brunkolen legat kvar i den tyska jorden.

/Kent Werne

Låt inte marknaden prioritera

2009-07-09T10:59:00.009+02:00

"De närmaste decennierna kommer vården att tvingas ransonera och prioritera. Stockholms läns satsning på ökad tillgänglighet är därför en tveeggad strategi" skriver DN:s huvudledare den 8 juli. Till och med liberala opinionsbildare börjar inse ett av huvudproblemen med marknadiseringen av vården. Det är ett problem som sällan tas upp till diskussion, och därför är det bara att gratulera DN, även om ledaren inte direkt kopplar ihop det med privatisering och marknadisering.

I slutändan handlar sjukvård, precis som DN påpekar, om prioriteringar av resurser. Vad ska prioriteras: stor tillgänglighet i primärvården och snabb behandling för minsta lilla åkomma, ELLER den vård som handlar om att rädda liv, om att ta hand om oss när vi verkligen blir sjuka, att då snabbt ge den bästa vård som är möjlig? I Sverige har vi valt att prioritera det senare: cancervård, hjärtkirurgi, vård i livets slutskede etc. Vi har satsat överlägset mest på detta. Hälften av sjukvårdsresurserna går till 3 procent av befolkningen - de riktigt sjuka. Det är ett politiskt val, bestämt i en demokratisk process där rättighetstänkandet och läkaretiken fungerat som vägvisare, inte ett misstag. Denna inriktning finns uttryckt i Hälso och Sjukvårdslagen: "Den som har det största behovet av hälso och sjukvård ska ges företräde i vården". Det har inte bara gällt inom ett vårdområde, utan också inom sjukvården som helhet.

Med fortsatta privatiseringar kommer marknadskrafterna, det vill säga efterfrågan och vinstintresset, att göra avvägningarna. Och marknaden struntar i etiska riktlinjer och principer som fördelning efter behov. Om det är mer lönsamt att satsa på ökad tillgänglighet och behandling av lättare åkommor än att behandla svårare sjukdomar snabbt, så kommer de lättare åkommorna att prioriteras. Och ditåt rör vi oss: Med Vårdval Stockholm har antalet patientbesök i primärvården ökat med 400.000 på ett år. Och kostnaderna för landstinget har stigit med 115 miljoner kronor. Helt naturligt, eftersom bolagen tjänar pengar på fler och snabbare patientbesök. Pengarna tas förstås från andra delar av sjukvårdsbudgeten, från specialistvården.

Sådan är privatiseringsvågen: Politikerna springer efter marknadens pipa, och det blinda vinstintresset ersätter den demokratiska planeringen, rättighetstänkandet och i slutändan etiken.

Vi har att välja mellan demokratisk styrning och marknadsstyrning av sjukvården. Om vi vill att sjukvård och andra välfärdstjänster ska fördelas efter behov och med alla människors bästa i blickfånget går det inte att förlita sig på marknadens "osynliga hand", eller hoppas på att vinstdrivande bolag tar hänsyn till välfärdens grundprinciper. Då måste vi väga olika behov mot varandra i en demokratisk process där vi sätter upp tydliga mål och skickar tillräckligt med pengar till den vård vi prioriterar. Och endast i ett system med offentlig drift, där sjukhusledningar, läkare och övrig personal i samverkan med patienter sköter detaljstyrningen utan att vägledas av lönsamhetstänkande, kan dessa mål verkligen uppnås.

/Kent Werne

Socialdemokratin som referenspunkt

2009-06-29T21:58:00.005+02:00

Under rubriken "Så blev vi välfärdens kunder" recenserar idag Ammar Makboul "Sälj hela skiten!" i Aftonbladet:

"Det skulle kunna vara en kriminalroman om det inte vore för det monotona uppräknandet av brott sida upp och ner. Dramatiken övergår i illamående när jag inser att det är min egen verklighet det handlar om. Barnens förskola, närakuten där vi bor, och kollektivtrafiken jag åker med varje dag till jobbet. Sälj hela skiten! är en berättelse om övergreppen på vår gemensamma välfärd..."

Recensionen i sin helhet kan läsas här.

Makboul är entusiastisk över boken men kommer också med en intressant frågeställning:

"Författarna återkommer ständigt till socialdemokratin som referenspunkt för den gemensamma välfärden. Detta är i sig inget konstigt. Ett 70-årigt socialdemokratiskt partivälde har satt sina spår på statsapparaten. Det blir däremot problematiskt när samma referenspunkt också används för skildringen av motståndet mot privatiseringarna."

Det är sant att socialdemokratin fungerar som en av referenspunkterna i bokens beskrivning av den gemensamma välfärdens uppbyggnad och gradvisa nedbrytning sedan nyliberalismens och den företagsledda globaliseringens genombrott. Det är, som Makboul påpekar, naturligt. Socialdemokratins omsvängning och - inte minst under 90-talet - walk-over inför privatiseringsvågen är en viktig del av historieskrivningen.

Däremot håller jag inte med om att boken också har socialdemokratin som referenspunkt i sin beskrivning av motståndet mot privatiseringsvågen. Tvärtom betonas inte minst vilken roll folkrörelser och fackföreningsrörelsen spelat och skulle kunna spela. Det var dessa krafter - med en bas i norska LO - som trummade fram en uppgörelse med privatiseringspolitiken i Norge.

Liknande tendenser finns i Sverige. Inom fackföreningsrörelsen växer motståndet mot privatiseringspolitiken, med LO-förbundet SEKO som ledande företrädare. Gräsrotsaktivister - också utanför partiapparaterna och etablerade organisationer - har ända sedan 90-talets slut gjort motstånd mot allt från utförsäljning av allmännyttan och vattenförsörjning till privatiseringsplaner av sjukhus. I Nätverket för Gemensam Välfärd har motståndet delvis börjat att kanaliseras och flyta samman. Här finns embryot till det som verkligen behövs för att bryta utvecklingen: En bred folkrörelse för gemensam välfärd.

/Jens Ergon

PS. Nedan finns ytterligare några av de kommentarer till och recensioner av boken "Sälj hela skiten!" som nu börjar droppa in. DS.

Daniel Suhonen
Ali Esbati
Ann Charlotte Altstadt
Helena Duroj
Paolo Pissoffi

Det var så det började

2009-06-24T10:05:00.005+02:00

1979 vann Margaret Thatcher makten i Storbritannien. Nyliberalismen fyller alltså 30 år i Europa. I senaste numret av Tvärdrag kan du läsa en essä av Kent Werne om arvet efter Thatcher - ett arv som vi ännu inte har skakat av oss, trots att Thatchers tro på den fria marknaden såhär i finanskollapsens tid framstår som antingen naivt religiös eller djupt cynisk. Men privatiseringarna - hennes kanske viktigaste innovation - fortsätter oförtrutet.

Thatcher var privatiseringsvågens pionjär. Hon var medveten om det själv. Se detta Youtube-klipp och se henne sola sig i glansen. Året för talet är 1986, två år efter det stora privatiseringsgenombrottet 1984, då det brittiska televerket - Brittish Telecom - såldes ut. Metoden och retoriken var densamma som när Björn Rosengren 16 år senare skulle sälja ut delar av Telia. "Popular capitalism" - "Folkaktien".

Här är ett kort utdrag ur essän i Tvärdrag:

"Privatiseringsidén skulle säljas med löften om nyrikedom och medbestämmande. Tricket gick hem. Därefter såldes statliga företag inom bensin- gas- tillverknings- och bilindustrin Även offentlig service avreglerades och privatiserades, däribland flyget, vattnet och elen.

De utlovade positiva effekterna av privatiseringarna uteblev. På kort sikt fick staten förstås in pengar, men på längre sikt stärktes inte tillväxten. Av ägandedemokratin blev det inte mycket – aktierna hamnade snart i finanskapitalets händer. Resultatet blev istället massavskedanden, sämre arbetsvillkor för de som blev kvar och sämre service för medborgarna. Men detta var närmast oviktigt för Thatcher. Privatiseringarna var en central del i ”den fria företagsamhetens revolution”. Det gemensamma skulle bli privat. Socialismen göras ogjord. Det var inte en pragmatisk fråga, utan en djupt ideologisk.

Thatcher lyckades dock inte gå hela vägen. När planerna på att privatisera sjukvården läckte ut från regeringskansliet blev det upprorsstämning och hon fick backa. Rodes Boyson förklarade det senare med nyliberalernas oblyga interna jargong: ”Väljarna betraktade välfärdstjänsterna som något fritt, som rättigheter, och det är svårt att ta ett köttben från en hund.” Men inte heller välfärden fredades från marknadskrafterna. Med tiden släpptes företag och vinsttänkande in bakvägen, genom entreprenader och andra marknadsmodeller. På så sätt kunde motståndet kringgås."

/Kent Werne

Flyktingvanvården rullas upp

2009-06-24T09:34:00.003+02:00

Skandalen kring Flyktingmedicinskt Centrum (FMC) blir bara större. DN gräver vidare och avslöjar att det vinstdrivande företaget Avesina lurat till sig miljoner från det offentliga för uteblivna patienter. Och flyktingar har skickats runt från sjuksköterska till kurator till läkare, allt för att maximera antalet besök. Ett av många exempel på kolissionen mellan vinstintresset å den ena sidan - och verklig effektivitet och kvalitet å den andra.

/Kent Werne

Gå till källan

2009-06-19T05:05:00.000+02:00

Välfärdsstaten byggdes för att omfördela resurser - från privat till offentligt, från kapital till arbete, från rika till fattiga. En strävan efter jämlikhet. Om marknaden hade fördelat resurserna rättvist hade välfärdsstaten varit poänglös.

Den nyliberala given vände strömmen, välfärdsstaten har brutits sönder och nedskärningar och privatiseringar har drivits igenom, och omfördelningen har gått åt andra hållet. Orättvisorna har ökat.

Det är tisdag eftermiddag och 70 personer har letat sig till ABF-huset för att lyssna på Asbjörn Wahl, välfärdsikonen från Norge, som landat i Stockholm för att tala utifrån sin nya bok Velferdsstatens vext og fall.

Välfärden blir historiskt genomlyst, förklarad. Den gemensamma välfärden kunde byggas först när kapitalet hägnades in, när systemet tämjdes. Först när demokratin satte tydliga gränser för kapitalets frihet kunde människors frihet stärkas. När politiken släppte greppet om kapitalet på 70- och 80-talet underminerades därför välfärdens framtid. Maktbalansen ändrades, marknaden flyttade fram sina positioner, demokratin trängdes tillbaka.

Poängen är solklar: om privatiseringsvågen ska kunna hejdas måste den stoppas vid utflödet, vid källan. Det finanskapital som idag äger och kontrollerar privatiseringsindustrin, som lobbar för utförsäljningar och köper det som säljs ut, som tjänar miljarder på skattefinansierad sjukvård och skola, måste regleras och hägnas in. Annars kommer alla försök att göra annorlunda att tappa fästet och glida iväg.

För tillfället är det tvärtom. Världen är delvis avreglerad, delvis reglerad till kapitalets fördel. Nyliberalismen är inskriven i lagen. LOU, LOV, utmaningsrätt. Privatiseringsindustrin har fått oförytterliga rättigheter.

/Kent Werne

Dags att hitta självförtroendet

2009-06-18T19:46:00.000+02:00

"I 30 år har vänstern lidit av ett kollektivt dåligt självförtroende som hindrat dess rörelser från att högt och tydligt ställa självklara krav för att gå vidare i riktning mot ett jämlikt och demokratiskt samhälle. Arbetarrörelsen lyckades aldrig förklara att det finns många saker här i samhället som inte är lämpliga för marknader, utan som bäst fördelas efter behov och utförs utan vinstintresse.

Det är hög tid för arbetarrörelsen att räta på ryggarna, kritiskt granska privatiseringarnas följder och mobilisera stöd för en annan samhällsutveckling."

Läs Peter Gustavssons debattartikel i Arbetaren

Bonusar och vinsthunger hör inte hemma i vården

2009-06-15T15:39:00.000+02:00

"Bonussystem för läkare som maximerar antalet patienter per timma är den senaste innovationen inom den privatiserade sjukvården. Socialstyrelsens generaldirektör kallar bonussystemet ”förkastligt”. Men man behöver inte vara generaldirektör för att förstå att om läkare får några extra hundralappar för varje patient de betar av så innebär det risker för patienten.

När vi går till läkaren vill vi vara säkra på att den tid och vård vi får enbart utgår från mitt vårdbehov. Den som är gammal och lite långsam eller den som inte kan svenska så bra ska inte behöva stressas av läkare som ängsligt tittar på klockan och ser lönen sjunka för varje minut som går."

Läs Josefin Brinks debattartikel i Aftonbladet.

Avknoppning kan bli utförsäljning av 22 vårdcentraler

2009-06-12T01:05:00.000+02:00

Stockholms läns landsting leder privatiseringsligan inom sjukvården. Sedan Vårdval Stockholm 2008 öppnade dörrarna för ett kundvalssystem med fri etableringsrätt för kommersiella vårdgivare har privatiseringstakten ökat snabbt. De vinstdrivande vårdföretagen står nu för 54 procent av primärvården i Stockholms län - en ökning med 14 procent på ett år.

Utvecklingen har på kort tid lett till påtagligt snedfördelande effekter. De flesta nyetableringar av privata vårdcentraler har skett i välbemedlade områden - där vinstmarginalerna av naturliga skäl är högst. Samtidigt har vårdvalets konstruktion lett till att flera offentligt drivna vårdcentraler i socioekonomiskt utsatta områden fått stryka på foten, med drastiska nedskärningar som följd.

Och andelen kommersiella vårdgivare kan inom kort raka i höjden ytterligare. Vid sidan om vårdvalet har den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting lanserat så kallad avknoppning och utmaningsrätt för att maximera privatiseringstakten. Under 2008 avknoppades 5 vårdcentraler och husläkarmottagningar.

Efter protester och rättsliga överklaganden från oppositionen avbröts dock processen med avknoppningar tillfälligt under hösten 2008. En anledning var den uppmärksammade avknoppning i Täby kommun där Tibble gymnasium, trots omfattande protester, såldes till ett vrakpris till några av de anställda.

Nu vill den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting dra igång processen igen - men i ny form. Nu handlar det inte längre om avknoppning till de anställda utan regelrätt utförsäljning till högstbjudande. Totalt kan 22 vårdcentraler komma att säljas ut på ett bräde.

Avgörande är dock bland annat om den del av personalen som tidigare varit intresserad av avknoppning nu också är villiga att delta i en regelrätt utförsäljning. Men oklarheterna är många. Enligt landstingsdirektörens tjänsteutlåtande krävs att minst 50 procent av de anställda säger ja till utförsäljning. Den borgerliga majoriteten i landstingsstyrelsen har emellertid ändrat detta till "en betryggande andel av tillsvidareanställd personal". Vad detta innebär är ännu oklart.

Från fackligt håll finns också en rad frågor kring vad som egentligen håller på att hända. Vårdförbundet undrar bland annat vad som menas med "betryggande andel" och vad som händer med de som inte vill gå med på utförsäljning. Kommunal menar att det rättsliga läget är oklart och konsekvenserna för de anställda outredda. SKTF klagar på en brådskande och bristfällig hantering.

När beslut skulle fattas i landstingsfullmäktige den 9 juni möttes förslaget av hård kritik från oppositionen: "Försäljningar av landstingsverksamhet och egendom kommer med den borgerliga modellen att ske utan någon bedömning av om överlåtelsen är till samlad nytta för landstinget eller ens om priset är rimligt och tillräckligt för skattebetalarnas egendom. Detta är ett uttryck för att den borgerliga privatiseringsivern bara har snävt ideologiska drivkrafter.", menade bland annat (s) och (v).

Frågan bordlades till slut och skall nu tas upp igen i landstingsstyrelsen den 16 juni och landstingsfullmäktige den 18 juni. Privatiseringscirkusen i Stockholms läns landsting fortsätter.

/Jens Ergon

Ett sjukt system

2009-06-11T14:47:00.000+02:00

I går berättade Dagens Nyheter att ett bonussystem införts på närakuter och vårdcentraler i Stockholm. Det handlar om ett klassiskt ackordslönesystem; ju fler patienter en läkare klämmer in per timme, desto högre lön får han eller hon.

Att det inet handlar om belöning för bra arbete, eller plåster på såren för mycket att göra, avslöjas genom att sjuksköterskorna inte omfattas av bonusen. Det är nämligen bara läkarna som kan påverka antalet patienter per dag, medan sjuksköterskorna bara har att anpassa sitt arbetstempo till läkarens.

Systemet är istället utformat för att dra in så mycket pengar som möjligt till de privata vårdföretag som driver verksamheterna. De får nämligen betalt per patient - oavsett vad patienten ifråga lider av och hur lång tid läkarbesöket tar. Och det fiffigaste sättet för ägaren att maximera intäkterna är då att ge läkarna direkta ekonomiska incitament att snabba på patienbesöken genom att betala ut en liten bonus.

Det är bara att konstatera att Hälso- och sjukvårdslagens övergripande princip om att det uteslutande är varje individs behov som ska styra hur tid och resurser fördelas, inte längre är överordnad marknadslogiken i det privatiserade Stockholm.

Längden på ett läkarbesök är naturligtvis inte i sig ett mått på kvaliteten i vården, men att en läkare ens ska kunna frestas att korta av ett besök som kanske borde ha fått ta lite tid i syfte att tjäna extra pengar är i grunden oförenligt med principen om vård efter behov. Och hur påverkas förtroendet för läkarkåren och för hela sjukvården om blotta misstanken kan finnas om att man inte får den tid man behöver hos läkaren av krassa ekonomiska skäl?

Nästa gång en borgerlig politiker talar om att det är patienten som ska stå i fokus i vården, ställ då frågan: På vilket sätt ökar fokuset på patientens behov av att läkare prioriterar kvantitet före kvalitet?

/Josefin Brink

Usel asylvård gav klirr

2009-06-10T22:01:00.001+02:00

Ibland går det så här: Flyktingmedicinskt centrum (FMC) i Stockholm får inte längre ge vård till asylsökande sedan Landstingets revision sågat företagets verksamhet, rapporterar DN. Dålig patientsäkerhet, taskig hygien, bristande kompetens, syrror som fått hoppa in som läkare – toppat med en serie allvarliga misstag – tvingade till slut Stockholms läns landsting att säga upp kontraktet.

– Det är det absolut värsta jag har sett, sade Henrik Almkvist, chefläkare vid Hälso- och sjukvårdsnämndens förvaltning i landstinget, till TT.

Bakom FMC gömmer sig Avesina – ett expanderande privat vårdföretag inom en allt mer kommersialiserad vårdsektor. Avesina gör främst vinst på skattefinansierad sjukvård: förutom ”högkvalitativ vård” för flyktingar kan man även besöka Avesinas gynekologer, mammografi och barnavårdscentraler på en rad orter i Sydvästsverige. Senaste trenden inom företaget är satsningar på äldre- och handikappomsorg, där ”tilläggstjänster” som promenader och fönsterputs ger fina affärsmöjligheter vid sidan om den tryggade intäkten som kommer via skatten.

"Vi ser med spänning fram emot att ta oss an detta nya affärsområde” säger Shori Zand, VD för Avesina AB, på dess hemsida.

Frågan är om de äldre känner lika stor tillförsikt? Men vem har frågat dem om de vill tillbringa sina sista år inom en vinstdrivande koncern med nybakat verksamhetsförbud inom en av sina grenar?

Vad ligger bakom bristerna? Avesinas asylvårdverksamhet fick enligt företagets redovisning omkring 22 miljoner av landstinget bara under sitt första år i branschen - 2007. Av dessa plockades 7 miljoner ut i vinst. Vinstmarginalen var 31 procent. (2008 gick dotterföretaget Flyktingmedicinskt centrum upp i moderkoncernen, därför finns inga separata siffror för detta år). När sådana intressen kommer in i bilden blir prioriteringarna annorlunda. Nedskärningar och kompetensbrist blir kortsiktigt lönsamt och medborgarna siffror i en överslagskalkyl.

/Kent Werne

Om detta handlar "Sälj hela skiten!"

2009-06-09T01:13:00.000+02:00

Den gemensamma välfärden privatiseras – i allt snabbare takt och med allt mer raffinerade metoder. Privatiseringarna löper idag per automatik, lagstadgade och skattefinansierade, inlindade i nyspråk om valfrihet och mångfald. Det mesta står på spel: vård, skola, omsorg, bostäder, statlig verksamhet och infrastruktur.

Vilka är vinnarna: medborgarna eller den transnationella privatiseringsindustri som gör vinst på människors behov? Vad händer när välfärden blir en marknad? När kommersiella bolag tar över skola, sjukvård och äldreomsorg?

"Sälj hela skiten!" är en berättelse om privatiseringsvågen, dess drivkrafter och konsekvenser. Om den stora omvandling som blir synlig när alla privatiseringar läggs samman.

Ett tudelat system tar form, där några kan välja välfärd de luxe, medan andra får hålla till godo med en luggsliten offentlig sektor. Men utvecklingen är inte ödesbunden. Det går att stoppa privatiseringsvågen. Och det finns alternativ.