ABF Stockholm spelade in föredraget "Vem vinner på vinsten?" som Kent Werne höll på Socialistiskt Forum 2009. Föredraget följs av inlägg från Maria Bosdotter från LO-distriktet i Stockholm och Camilla Salomonsson, Nätverket för Gemensam välfärd. Under föredraget användes ett bildspel, som tyvärr inte fastnade på ljudupptagningen, men mycket är begripligt ändå. Du hittar ljudupptagningen på den här sidan.

Nu finns "Sälj hela skiten" på Youtube. Kolla in det här klippet där Josefin Brink pratar om boken.

Under hösten har flera studiecirklar kring "Sälj hela skiten!" startat runt om i Sverige.

Skandalerna läggs på hög i privatiseringarnas huvudstad. Nu har turen kommit till Busslink, som kör Stockholms bussar. Företaget har skickat falska fakturor till SL, tagit betalt för bussar som aldrig körts, och satt in extrabussar som inte behövts. Anställda på Busslink menar att bedrägeriet är systematiskt. En av dem, Stefan Hällsén, har nu polisanmält företaget och lämnat jobbet i protest.

När Maud Olofsson nu meddelar att hon “vet att Lars Josefsson ska gå i pension” är det regeringens sätt att tvätta byken för den usla ägarstyrningen av Vattenfall.

Nu är inte dagens regering ensamt ansvariga för misskötseln av folkets energibolag. Vattenfall har utvecklats i riktning mot det transnationella statsföretag vi ser i dag under en lång följd av år med socialdemokratisk regering.

Att Vattenfalls VD Lars Josefsson pantsatt våra svenska älvar genom sitt avtal med den tyska regeringen och diskuterat en försäljning av det svenska elnätet för att köpa brittiska kärnkraftverk är bara det sista i raden av exempel på att bolaget utvecklats till att bli något helt annat än den ursprungliga tanken.

Grundproblemet är att Vattenfall fungerar efter samma princip som alla de privata bolagen. Jakten på största möjliga vinst har drivit bolaget ut på kontinenten. Under det senaste decenniets stora shoppingrunda har vi svenska skattebetalare blivit storägare i tysk brunkol, östtyska kärnkraftverk och holländsk elproduktion. Allt medan Vattenfalls koncernledning krattat manegen för en framtida privatisering av bolaget.

Från och till under de senaste åren har det förts en diskussion om vilken riktning bolaget valt. Men regeringen har aldrig agerat kraftfullt för att styra in Vattenfall på en annan kurs. Det har stundtals skyllts på att ministrar inte kan gå in och detaljstyra, men regeringens agerande gentemot Apotekets styrelse för någon månad sedan visar att om man vill så kan man. Det handlar om vilka man utser till bolagsstyrelse och vad man skriver i ägardirektiven.

När den svenska statens energibolag är den stora elleverantören i Berlin är det inte märkligt att den tyska staten ställer krav på Vattenfall. Det är inte märkligare än att vår regering ställer krav på det halvstatliga finska energibolaget Fortum som är den dominerande aktören i Stockholm, eller det tyska energibolaget Eon som dominerar i södra Sverige.

Men konsekvensen blir att en av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar - tillgången till billiga och förnyelsebara energiresurser - blir villkorad med att ingen av de gamla risiga kärnkraftverk Vattenfall köpt upp råkar ut för det Tage Danielsson en gång beskrev som “så osannolikt att det nästan inte har hänt”.

Det är inte en dag för tidigt att vanskötseln av Vattenfall blir förstasidesstoff. Men debatten får inte inskränka sig till en diskussion om enskilda personer i koncernledningen, deras beslut och avtalsvillkor. Debatten måste handla om vad hände med energipolitiken medan vi sov. Och vad vi vill göra åt det.

/Peter Gustavsson

"Det är hål i huvudet att sälja en så central del av infrastrukturen". Så kommenterade SEKO:s förbundsordförande Janne Rudén TV4-nyheternas uppgift om att Vattenfall planerar sälja sina elnät. Tomas Eneroth, Socialdemokraternas näringspolitiske talesman, var aningen mer finstilt, men menade även han att det är "oacceptabelt att sälja ut och privatisera en så viktig del av vår infrastruktur".

Vattenfall hann knappt dementera uppgiften innan Maud Olofsson medgav att regeringen kände till det hela, men redan avvisat idén om en utförsäljning.

Oavsett hur det blir med försäljningen är det glädjande att den möts av robust kritik. Janne och Tomas har förstås rätt i att det är hål i huvudet och helt oacceptabelt. Ett naturligt monopol som ett elnät borde ägas av det offentliga, av oss alla tillsammans, och inte av privata aktörer. De flesta kommentarer från "folket" som finns vidhäftade vid dagens artikelskörd instämmer i detta.
Många tror också att det är så det funkar idag. Problemet är dock att stora delar av det svenska kraftnätet redan är privatiserat. Sedan avregleringen 1996 har mycket sålts ut, av stat och kommuner.

Så här ser det ut idag: stamnätet ägs av Svenska Kraftnät, ett statligt verk (ett av de få kvarvarande). Regionnäten ägs av av de tre bolagsjättarna Vattenfall (svenska staten), Fortum (finska staten är majoritetsägare) och Eon (privat tysk energijätte). Lokalnäten är uppdelade på omkring 160 företag, privata och kommunala. Även här är dock de tre jättarna störst. Faktum är att de i hög grad kontrollerar hela kedjan: kraftproduktion (90 %), elnät (97 %) och distribution/handel (60 %) (Läs mer om detta och om problemen med den avreglerade elmarknaden i "Sälj hela skiten!")

Om Vattenfall skulle sälja sina elnät, som numera försörjer 850 000 hushåll, skulle köparen sannolikt heta Eon eller Fortum. Vilket skulle krympa det nuvarande oligopolet till två aktörer. Helt utom svenska folkets kontroll.

Så visst vore en försäljning huvudlös.

Men huvudlöst är det redan som det är: En till stora delar privatiserad kraftproduktion, delprivatiserade elnät, spekulativ elhandel och - som vaniljsås på glassen - ett gigantiskt statligt bolag som satsar miljarder i brunkol och kärnkraft och som har maximerad vinst och expansion som främsta principer (läs mer om det här).

Och allt detta med såväl den förra S-regeringens som den nuvarande högerregeringens goda vilja och samtycke.

/Kent Werne

Nu är det klart. 466 av de 600 apotek som privatiseras hamnar i händerna på fyra stora ägare. De åtta "klustren" går därmed inte till åtta köpare utan till fyra, trots regeringens löften om att samma bolag inte skulle kunna köpa flera portföljer. På den nya "marknaden" blir det alltså en oligopolsituation redan från början. Här kan du se vad som händer med apoteket nära dig.

Det blev, som beskrivits, ingen omfattande debatt eller nervpirrande omröstning på S-kongressen om dom principiella frågorna kring gemensam välfärd, privatisering och vinstdrift. Av hänsyn till Mona Sahlin och partiledningen fördes den tuffa debatten utanför plenum och TV-kamerornas räckhåll, i korridorer och enskilda förhandlingar. I praktiken var det hela med andra ord avgjort redan innan dagordningspunkt 9.8.1 om vård, skola och omsorg officiellt behandlades under lördagen.

Resultatet blev å ena sidan en skärpning av formuleringarna i partistyrelsens förslag till riktlinjer. Riskerna och problemen med vinstdrift understryks. Samtidigt saknas explicita åtgärder mot vinstdrift. Problemen skall istället lösas med nya kvalitetskrav och stopp för fri etablering. Så här formuleras kärnan i riktlinjerna (slutklämmen har redan återgetts i ett tidigare blogginlägg):

"Gemensamma resurser tänkta för välfärdsverksamheter ska gå till välfärdsverksamhet. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov. Vi vill åta oss uppgiften att kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera. Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd, inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav."

Måhända räcker förslaget för att kapa privatiseringsvågens värsta avarter. Att något mildra den grundläggande motsättningen mellan privatiseringsindustrins vinstjakt och den gemensamma välfärdens portalprinciper om lika tillgång efter behov. Men det är högst oklart. Den väg med kvalitetskriterier som skissas är omständlig och kantad av en potentiellt omfattande byråkratisk kontrollapparat.

Kompromissens tvetydighet innebar att privatiseringsdebatten på S-kongressen till slut kom att handla om att båda sidor försökte markera att just dom vunnit slaget. Den ena sidan markerade med andra ord att formuleringarna i partistyrelsens förslag skärpts och att privatiseringsvågen nu skulle attackeras. Medan den andra sidan markerade att socialdemokraterna nu minsann bejakade valfrihet och alla slags driftsformer.

Och förvisso handlar politik om kompromisser. Eller ett ständigt positionskrig, beroende på hur man ser det. Det här var så långt man kunde nå, bakom kulisserna på partikongressen.

Och förhoppningsvis rymmer kompromissen potential att framöver skärpas och konkretiseras - inte minst när det gäller en explicit rågång mot vinstdrift.

Men för att det skall vara möjligt krävs med all sannolikhet ett stärkt opinionstryck. Att den vinstdebatt som bubblat fram i media inför S-kongressen inte lika hastigt nu upphör. Att privatiseringsvågen och dess konsekvenser naglas fast på agendan fram till valet. Att den rörelse för gemensam välfärd som delvis börjat resa sig ges förnyad energi.

Risken är att media och den offentliga debattens dirigenter nu anser frågan avhandlad. Utifrån sett framstod det ju snarast som att kritiken mot privatiseringar och vinstdrift rann ut i sanden. Åtminstone är det den bild som framhävs i media. Och för allmänheten är det just medias referat eller på sin höjd SVT24:s direktsändning som formar bilden av socialdemokratins inställning, inte bakomliggande korridorsnack och interna förhandlingar.

Risken är också att kompromissens luddighet - om resultatet inte skärps - gör frågan mer eller mindre obrukbar för de rödgröna i valrörelsen. Höjda kvalitetskrav räcker näppeligen som pedagogisk skiljelinje mellan regeringsalternativen. Alliansens privatiseringsivrare älskar att prata kvalitet i abstrakta ordalag - ordet ingår i praktiken i privatiseringsretorikens nyspråksordlista - istället för att tvingas diskutera vinstdrift och privatiseringarnas avgörande baksida: urholkningen av en gemensam välfärd fördelad efter behov. Inte heller stopp för fri etablering - även om det är ett skarpt och nödvändigt krav - lär räcka för att skingra dimman.

Huvuduppgiften handlar med andra ord nu om att elda på privatiseringsdebatten. Att undvika alla försök att föra frågan till handlingarna. För att det ska lyckas lär det krävas initiativ också utanför partiapparaterna. Och sådana finns. Ett exempel är den budkavle och kampanj som nyligen inletts av bland annat Nätverket för Gemensam Välfärd och LO-distriktet i Stockholms län. För den som nu vill föra fram positionerna och driva på för att privatiseringsvågen skall bli en verklig valfråga finns all anledning att stötta det initiativet.

/Jens Ergon

Den stora stridsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har handlat om vinster i välfärden.

De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten.

En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.

Under kongressen har det pågått intensiva förhandlingar mellan partistyrelsen och de kongressdelegationer som krävde vinstförbud och/eller vinstbegränsningar för privatiseringsindustrin. Förhandlingarna har varit svåra och ansträngda, men i slutändan blev man överens.

Kärnformuleringen på detta område i de igår antagna riktlinjerna lyder: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

Det jag och många med mig saknar i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att Socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen. Avsaknaden av detta gör skrivningen något schizofren. Den första meningen är ju ett tydligt nej till vinster i välfärden. Men i den andra meningen står bara att vi vill skärpa regleringen av den privatiserade verksamheten, inte att vi vill lagstifta om begränsade vinstuttag.

Det var denna skrivning man kunde mötas i. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss - ingen är riktigt nöjd, ingen är riktigt besviken. Kompromissen förhindrade en öppen och skarp konflikt som skulle ha spelats upp i medierna i dagar och veckor framöver och stått i vägen för den mediebild av en enad och revanschlysten socialdemokrati som partiapparaten arbetat så hårt för att etablera.

För egen del konstaterar jag att det var så här långt man kunde driva det i det läge det socialdemokratiska partiet och samhällsdebatten befinner sig i under hösten 2009. Jag är helt övertygad om att den folkliga ilskan mot privatiseringarna bara befinner sig i sin linda.

Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering, som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.

/Peter Gustavsson

Socialdemokraternas kongress. Fredag. Majoriteten går på partistyrelsens linje i friskolefrågan, dvs att det ska vara fortsatt möjligt att driva friskolor med vinstintresse. Alla motioner och yrkanden som vill stoppa aktieutdelning och vinstuttag röstas ned. Liksom de som vill förbjuda vinstdrift helt och hållet.

Debatten innan beslutet blir lång. ”Skolan är ingen marknad”, proklamerar ett ombud. Och många instämmer. Men partistyrelsen viftar ifrån sig. ”Vi lever i en annan verklighet nu än för 10 år sedan”, replikerar Anneli Hulthén, i samma veva som hon yrkar avslag på alla skärpningar av skrivningen om vinstuttag.

Visst finns det ljuspunkter i kongressens viljeriktning: en uppstramning av etableringsrätten (en friskola ska nu startas och drivas i "samråd" med kommunen), ökad kvalitetskontroll, en mer planerad fördelning av resurser.

Men i själva knäckfrågan vågar eller vill man inte sätta ner foten. S lägger sig inte i vem som driver skolan, eller efter vilka principer den styrs. När förslag som vill värna eleverna mot vinstintresset konsekvent röstas ned specificeras den annars luddiga formuleringen att ”vinster inte ska kunna tas ut genom att ge avkall på kvaliteten i skolan eller genom att välja bort elever med störst behov”: S tycks mena att det i princip är okej att göra vinst på skolor. Att spekulera i elever. Att se skolan som en "tillväxtmarknad".

Hulthén har på ett sätt rätt. Visst har verkligheten förändrats – skolan är redan en marknad. Private-equitybolag gör miljardvinster på skattefinansierade skolor. Och de vill ha mer. Och så länge de kan fortsätta charma elever med samordnade reklamkampanjer, datorer och resor till Frankrike, och så länge de lyckas plocka och locka till sig de mest lättutbildade eleverna, så kommer de att få mer. Vinst alltså.

Men frågan är väl trots allt hur man ställer sig till denna "verklighet"? Eller är "verkligheten" opåverkbar.

Jag sluter ögonen. Då stegar partiledaren upp i talarstolen. Det har blivit dags att dra upp linjen:

”För arbetarrörelsen är det, och har alltid varit, en självklarhet att så grundläggande mänskliga och sociala nyttigheter som utbildning, vård och omsorg måste tillkomma alla medborgare på lika villkor och fördelas efter individens förutsättningar och behov, inte hans ekonomiska resurser. Metoden att förverkliga de målen har varit att bygga ut just den offentliga sektorn.”

Publiken spärrar upp öronen. Den offentliga sektorn? Har vi inte slutat använda det ordet?

”Man må ha vilken uppfattning man vill om det moraliskt försvarbara i att tjäna pengar på sociala behov; oberoende av vilka värderingar man har på den punkten kan man ändå konstatera att vinstkravet primärt styr verksamheten i enlighet med vad som är lönsamt för producenten, inte i enlighet med vad som är behoven hos konsumenten. Många människor skulle därför finna att de i ett privat system varken skulle få bättre service eller större valfrihet, utan tvärtom sämre service och ingen valfrihet alls.”

Nu blir det alldeles tyst bland kongressombuden. Vad säger människan?

Partiledaren varnar sedan för att ”många barn med särskilda problem kommer att stötas ut av det privata systemet” och att vinstdrift för med sig att ”elever och föräldrar hela tiden vägs på en lönsamhetsvåg, där det ytterst är producentens lönsamhetsbedömning, inte konsumentens behov, som fäller utslaget. Service blir inte längre en rättighet.”

Fast det är inte Mona Sahlin som står i talarstolen. Och året är inte 2009. Naturligtvis inte. Det är Olof Palme. Och året är 1985. Pysslingendebatten rasar, och Palme har beslutat sig för att ta strid mot vinstintressenas insteg i välfärden. Jag har rotat fram talet ur arbetarrörelsens gömmor, och tagit med det till kongressen. Som för att hålla någon i handen.

Jag går ut ur kongresshallen, minglar bland montrarna, med Palmes tal i den ena handen och Vårdföretagarnas folder ”Det spirar i vårdföretagen” i den andra. Äter skumbilar i skuggan av Eon:s åtta meter höga fana.

Vi lever i en annan verklighet nu.

/Kent Werne

I förra numret av Fokus påpekar ekonomhistorikern och författaren Jenny Andersson att vinstintressets insteg i välfärden knappast är något som tilltalar folkmajoriteten.

"Man behöver inte vara särskilt ideologiskt dogmatisk för att uppfatta att något är fel när verksamhet som vård och skolor styrs av snäva vinstprinciper och när detta gått så långt att resultaten är en Kafka-liknande organisation där den enskilde »kunden« har rätt lite att säga till om. De flesta människor, när de konfronteras med Sodexholådan eller med DN:s uppslag om att vinsterna från svenska friskolor investeras utomlands där möjligheterna att göra vinst på människor är ännu större, känner i magen att något är fel", skriver hon.

Därför borde det vara fullt möjligt för Socialdemokraterna att sätta ner foten i vinstfrågan inför valet. Det kan rentav bli en valvinnare. Om man nu kan sätta ner foten. Sanningen är ju att detta är en fråga som kapar partiet på mitten. Jämtin får antagligen stöd för sin vinstkritiska linje, inte bara av Norrlandssossar och tusentals gräsrötter, utan också av mer centralt placerade företrädare. Men det visar sig också att kommunalråden i Stockholms kranskommuner och Kjell Olof Feldt inte är ensamma på den vinstpositiva sidan. Den senaste som sållat sig till den skaran är Tomas Bodström, som påkommits med att sitta i styrelsen för den vinstdrivande förskolekoncernen Pysslingen. "Det viktigaste i diskussionen om skolan är inte ägandeformer, utan skolornas kvalité och att tillgänglighet för alla barn ska vara rättvis", svarar Bodström sina kritiker i en debattartikel.

"När ska socialdemokratin sluta att dum-tro att vinst i sig är bra? Jag hoppas på storgräl i friskole- och vinstfrågan på kommande s-kongress, ett riktigt praktgräl där strån och stickor ryker och taket lyfter åtminstone några meter", skriver Jenny Andersson.

Det är bara att hålla med. Om nu grälet kan bidra till att dimman inom S skingras och argumenten rätas ut. Risken är väl bara att det berömda locket läggs på. Frågan är då var människors maggropskänsla ska ta vägen?

/Kent Werne

Så kom den självklara uppföljningen till DN:s genomgång av vårdkoncernernas miljardvinster: En stor del av vinsterna landar i skatteparadis. Capio, Attendo, Aleris, Carema - alltså samtliga vårdjättar bortsett från Ica-betonade Praktikertjänst - ägs av riskkapitalbolag med mysiga, omvårdande namn som Nordic Capital, 3i, EQT och IK Invest. Genom intrikata ägarkedjor som utöver riskkapitalbolagen omfattar holdingbolag, topholdingbolag och allehanda fonder slussas skattefinansierade miljardvinster till adresser som Guernsey och Jersey.

Det uppenbara gräv som nu återstår torde vara att helt simpelt kontrollera bolagens inbetalda skatter. Man kan misstänka att samma vårdkoncerner som karvar miljardvinster från offentliga medel knappast dignar under skattetrycket.

Men det intressanta när de huvudlösa exemplen från den skattefinansierade privatiseringshetsen nu synliggörs i mainstreammedia (DN:s genomgång av vårdkoncernernas mångmiljardvinster föregicks för någon vecka sedan av reportagen (1, 2, 3) om avknoppningar till vrakpris av förskolor i södra Stockholm) är inte minst hur privatiseringspolitikens ideologer tvingas omformulera sin retorik. Från att ösa på med sedvanligt nyspråk om mångfald och valfrihet - och gärna helt utelämna ord som "privatisering" eller tala om sånt som luktar kommersialisering - känner man sig nu nödgade att febrilt försvara vinstintresset i sig.

Resultatet blir lika motsägelsefullt som den skattefinansierade privatiseringsvågen. Under rubriken "Lär av vinnarna" försöker DN:s ledarskribenter förklara varför vårdkoncernernas miljardvinster i skatteparadis är något att se upp till och ta efter i hela den gemensamma välfärden. Åtminstone tror jag att det är denna säregna tes de vill saluföra. Men helt enkelt är det inte att följa med i de logiska kullerbyttorna.

Problemet, tycks DN:s ledarskribenter i alla fall i slutänden hävda, är att ingen fattar att vård av sjuka och gamla är precis som inköp av IT-system och kontorsmöbler. Förvisso finns här ett problem - för DN:s ledarredaktion. Ifall den ideologiska insövdheten är så kompakt att man inte förmår se skillnad mellan patienter och kontorsmöbler, ja då lär man spotta ur sig betydligt fler galenskaper när journalistkollegorna nu börjat gräva i privatiseringsträsket.

Varför, undrar sålunda DN:s ledarskribenter, måste vinst ställas mot verksamhet när det gäller vård, skola och omsorg? Jo, av det enkla skäl att det handlar om verksamheter som alltjämt är skattefinansierade och enligt lagar och politiska mål skall styras av grundprinciper om lika tillgång efter behov. Om efterfrågan och plånbok finge råda fritt, ja då skulle det inte finnas någon motsättning mellan vinsten som drivkraft och välfärdens verksamheter inom vård, skola och omsorg. Men ett sånt system är det väl ingen som vill ha - eller?

Det vi "lär av vinnarna" av dagens skattefinansierade privatisering - det vill säga Capio, Attendo, Aleris och Carema och deras vinstmiljarder på Guernsey och Jersey, eller varför inte Kulturkrabaten AB:s litet mer småskaliga miljonvinster efter avknoppningarna i södra Stockholm - är just vilken drivkraft som nu lockas fram och premieras: Det nakna vinstintresset. Hur detta skall driva på för att infria den skattefinansierade, gemensamma välfärdens portalparagrafer, eller för den delen göra det hela billigare, är DN:s ledarredaktion varmt välkommen att redogöra för i detalj. Utan liknelser med möbelhandel.

/Jens Ergon

DN har tittat på de fem dominerande vårdbolagens vinster under 2008. Den sammanlagda rörelsevinsten landar på tre miljarder. Omsättningen var 15 miljarder, så marginalen går att skryta med.

Vinsterna finansieras till största delen av kommunerna och landstingen, av skattepengar. Och detta samtidigt som landstingen och kommunerna nu kickar tusentals sjuksköterskor, undersköterskor och vårdare. Man kan tycka att pengarna borde ha gått tillbaks till det offentliga, fyllt i hålen.

Men så funkar det ju inte. Pengarna glider istället iväg till "investerarna" - de riskkapitalbolag som äger vårdbolagen.

Vissa ser de höga vinsterna som ett bevis på att privata utförare är effektivare än det offentliga. "Om man får pengar över, så visar det att det går att driva verksamheten billigare", säger socialminister Göran Hägglund. Samma eller bättre vård till en lägre kostnad, blir ofta slutsatsen.

Ett felslut? Minst sagt. Att det blir höga vinster har olika förklaringar, beroende på system.

Vid entreprenader inom äldreomsorgen, då summan som vårdbolaget får bestäms på förhand, skapas vinstmarginal genom lägre personaltäthet och genom att gamla får duscha och gå ut i solen mer sällan. Detta är inget som de omsorgskvalitén mår bra av.

I vårdvalssystem, där ersättningen från landstingen baseras på antalet listade patienter och på antalet patientbesök, måste man försöka locka till sig och beta av så många patienter som möjligt. Och då är relativt friska patienter med lättare åkommor att föredra, sådana som inte kräver så många prover, som går att kolla igenom på fem-tio minuter. Ett sådant system mår varken de verkligt sjuka eller landstingets ekonomi bra av.

Vårdvalsystemet i Stockholm resulterade i 400.000 fler patientbesök förra året, och kostnaderna steg med 115 miljoner. Ökad tillgänglighet? Förvisso, även om besöksfrekvensen i huvudsak ökade i mer välbärgade områden, där vårdbolagen etablerat sig. Men också kostnadsdrivande. Och pengarna tas förstås från andra poster i Landstingets budget.

Detta ses dock som en "produktionsökning" från vårdbolagshåll. Och det märkliga har uppstått att ökade kostnader helt plötsligt har blivit något av en hjärtesak för privatiseringsindustrin och dess dörröppnare.

Och det blir bara bättre och bättre dag för dag. Åtminstone utifrån vårdbolagens perspektiv: Obligatoriskt vårdval i hela Sverige, kundvalssystem inom äldreomsorgen i allt fler kommuner. Carema jublar i sin senaste årsrapport:

"Den 1 januari 2010 träder lagen om vårdval i primärvården i kraft. Denna lag innebär att landstingen ska införa fri etablering och frihet att välja utförare inom primärvården. Med vårdval inom primärvården i hela landet öppnas en mycket stor marknad för privata aktörer
som Carema."

/Kent Werne

Västerbottens Folkblad har skrivit en ledare utifrån "Sälj hela skiten!". Lars Bodén tycker att "boken borde läsas av alla politiker i första hand. Insikten om hur privatiseringar kan rasera den gemensamma välfärden verkar inte särskilt utbredd." Vi kan inte annat än hålla med honom...

Den som vill kan nu begrunda apoteksbutikens framtid i sin närhet. På hemsidan för Apoteket Omstrukturering AB - regeringens maskineri för utförsäljningen av 616 apoteksbutiker av totalt 946 - blandas sedvanliga floskler om utförsäljningen och marknadiseringen med en illustrativ karta och listning av samtliga apoteksbutikers kommande öden.

Undertecknad noterar att Södermalm på hemmaplan i Stockholm placerar sig sedvanligt högt i privatiseringsligan. Sex av sju apotek skall säljas. I ett flertal av Stockholms kranskommuner - Nynäshamn, Tyresö, Salem, Sigtuna, Upplands-Bro, Upplands-Väsby, Vallentuna och Vaxholm - säljs samtliga apoteksbutiker. På länsnivå tycks Uppsala, Södermanland och Västra Götaland toppa utförsäljningsligan.

"Vi vill ha stora, mindre och medelstora aktörer, och få till en bra blandning mellan dem", kommenterar Omstrukturering AB:s VD Eva-Britt Gustafsson privatiseringsstatistiken i Södermalmsnytt.

I Veckans Affärer spekuleras nu om vilka de kommande köparna kommer att bli. Här blandas Kronans droghandel och KF med anonyma private equity-jättar som 3I, PAI Partners och Procuritas. Utländska apotekskedjor som tyska Celesio säger sig föredra nyetablering framför att äta resterna av Apoteket.

Den slutgiltiga ägarkartan lär - om några år, ifall marknadiseringen fortsätter - se något mindre blandad ut än Eva-Britt Gustafssons och Omstrukturering AB:s prydliga förhoppningar. En kommersiell apoteksmarknad är, som Apotekets styrelseordförande Per Båtelson uttrycker det i Veckans Affärer, "generiskt driven av konsolidering". Den har, med andra ord, en notorisk fallenhet för oligopol. Vilket tidigare marknadiseringsexperiment i andra länder, som Norge, eller i andra branscher, som post, el, järnväg och telekommunikation, med all önskvärd tydlighet visar.

/Jens Ergon